Adolf Fredrik Påhlman (1743 – 1825)

Den mångfacetterade ledaren

Vid sidan av en lysande militär karriär som kulminerade som dekorerad överste var Adolf Fredrik Påhlman en sympatisk, andäktig man som levde ett mångsidigt liv.

Adolf Fredrik Påhlman var yngste son till överstelöjtnant Carl Gustaf Påhlman och Christina Elisabet Renner, född på säteriet Ugglansryd i Sverige den 17 november 1743.¹”Påhlman nr 501”, Adelsvapen-Wiki, https://www.adelsvapen.com/genealogi/P%C3%A5hlman_nr_501#TAB_27, tillgänglig: 12 juni 2023  Vid 13 års ålder anmälde han sig frivilligt vid Kronobergs regemente, blev sergeant 1760, följt av titlarna livdrabrant eller livgarde (1764) och löjtnant i armén (1768).

1772 fick Adolf den kungliga svärdsorden (Riddare av Svärdsordern), och mellan 1772 och 1776 tjänstgjorde han som löjtnant i fransk tjänst vid det kungliga Suédois regementet. 1776 blev han kapten och befordrades sedan till major 1782.

En artikel från 1784 ger en inblick i Adolfs liv utanför hans militära karriär – han föreslog behovet av en ny orgel till Söraby kyrka i Småland och rekommenderade den kända orgelbyggaren Pehr Schiörlin i Linköping. Släkthuset och fasaden byggdes av den svenske arkitekten Olof Tempelman:²Erik Cintio och Sigurd Curman, Kyrkobyggnader 1760-1860: Konsthistoriskt Inventarium / 2 Småland och Öland [Kyrkobyggnader 1760-1860: Konsthistorisk inventering / 2 Småland och Öland], (Stockholm: Almqvist & Wiksell International, 1993), 61

”Den rikt utsmyckade fasaden innehåller drag som är karakteristiska för den gustavianska eran som eldklockor, blomkorgar och girlanger. Kronstjärnan i en lagerkrans och de två porträttmedaljongerna är dock överraskande inslag i sammanhanget. Orgelfasadens ornamentik är därför helt profan. Även dekoren av altarprydnaden och predikstolen visar i vilken utsträckning de kristna symbolerna och bilderna har fallit ur bruk inom den rena klassicismen.”

Mellan 1788 och 1790 tjänstgjorde Adolf i finska kriget, även känt som århundradets tredje rysk-svenska krig,³"Rysk-svenska kriget 1788-1790 började", Presidentens bibliotek, https://www.prlib.ru/en/history/619352  varigenom Sverige sökte återta förlorat territorium i Finland. 1788 var han inblandad i striderna vid Fredrikshamn, varifrån Sverige så småningom drog sig tillbaka; 1789 var han överstelöjtnant vid Kronobergs regemente och befäl över dem vid Anjala, Uttismalm och Värälä, inklusive ett avgörande två och en halv månads möte i Liikkala. 1790 var han överste i armén i Värälä och ledde då slaget vid Valkeala – ledd av Kungl. Gustav III själv – under vilken han ådrog sig en fotskada från en skrotkula som lyckligtvis inte var farlig.⁴E. Reuterswärd, Ett massmedium för folket: Studier i de allmänna kungörelsernas funktion i 1700-talets samhälle (Lund: Historiska Media/Nordic Academic Press) 2001), 261

”Kronobergs regemente deltog i detsamma med stor utmärkelse. Under anfallet på den höjd, där fienden intagit en fast ställning, tvingades de svenska bataljonerna på grund av terrängens beskaffenhet närma sig i en smal kolonn. Först hade Kronobergs bataljon under löjtnant Påhlman ledningen och fick utstå fiendens värsta eld, medan de övriga ryckte fram till höger och vänster om densamma. Överstelöjtnant Påhlman sårades, men generalmajor Pauli satte sig i spetsen för bataljonen och ledde den till anfall.”⁵Julius Mankell, Anteckningar rörande svenska regementernas historia, (Sverige: NM Lindh, 1866), via https://detgodasamhallet.com/2021/04/29/hi#at-pa-natet-svensk-seger-i-slaget-vidvalkeala/ 

Trots att han var sårad fortsatte Adolf sina militära bedrifter och ledde flera regementen inklusive Kronoberg, Hälsinge och Bohuslän, samt Elimä jägarbataljon, Nylands dragonregemente och svenska kosacker i attacken vid Nappa by nära Keltis. Han var också en kort tid ansvarig för 3000 män vid Jaala och omgivande poster. Kriget slutade så småningom med en svensk seger. För sin tjänst förärades Adolf ett svärd av kung Gustav III.⁶Henrika Tandefelt, ”Gustaf III inför sina undersåtar – konsten att härska och politikens kulturhistoria”, (Helsingfors universitet, 2007), 344

”Tacksägelsegudstjänster firades i hela riket. Den 2 maj 1790 sjöngs Te Deum i Valkeala, varefter Gustaf III beviljade benådningen som belöning. Generalmajor af Pollet utnämndes till kommendör av Svärdsorden. Generalmajor Pauli, överstelöjtnant Påhlman och kapten Berell försågs med svärd.”

Adolf blev överstelöjtnant vid Södermanlands regemente 1792 och överste för Bohuslänska regementet från 1793. Under denna tid skrev han ett stödbrev till en kapten vid sitt regemente:⁷A. Påhlman till Curt Bogislaus Ludwig Kristoffer von Stedingk, 7 juli 1795                                

”[Jag] begär din gunst att skänka brevbärarkaptenen Lemke, som tjänstgjort som löjtnant vid Kungliga Bohuslänska regementet, över vilket jag presiderar, men som som en fattig gosse med ringa lön har begärt och fått sin avskedsansökan i hopp. att hitta bättre möjligheter inom utrikestjänsten. […] Han tjänstgjorde i det sista kriget i Finland, är skicklig i flera språk och har starka militära kunskaper, och han har alltid uppfört sig på ett bra sätt och jag önskar att han, särskilt med tanke på hans nuvarande medelmåttiga tillstånd, omedelbart kan få en officersbefordran, vilket för honom är det yttersta målet.”

Adolf avgick från sin militära karriär den 7 mars 1796 – det var dags för honom att få nya erfarenheter. 1797 gifte han sig vid 54 års ålder med 20-åriga Margareta Elisabet Ankarcrona⁸Född den 13 mars 1777 på Boserup i Risekatslösa socken, dotter till majoren Conrad Vilhelm Ankarcrona och grevinnan Margareta Elisabet Reenstierna. i Runsa. De fick nio barn mellan 1798 och 1815, vid namn Gustaf Vilhelm (1798-1836), Charlotta Elisabet (1799-1799), Carl Fredrik (1800-1885), Salomon (1801-1802), Maria Sofia (1802-1839), Margareta Lovisa (1806-1826), tvillingarna Adolf Fredrik (1811-1885) och Charlotta Elisabet (1811-1868), och Otto Conrad (1815-1815). Sex överlevde till vuxen ålder.

Adolfs intresse för religion och politik framgår av hans engagemang i 1823 års riksdag, där han ”sökte påverka biskop Carl Fredrik af Wingård att ta initiativ” i en fråga om tryckning av hädiskt innehåll i pressen.⁹Harry Lenhammar, Religion och tryckfrihet i Sverige 1809-1840 [Religion och tryckfrihet i Sverige 1809-1840], Acta Universitatis Upsaliensis, vol. 26 (Upsaliensia: Almqvist & Wiksell, 1974), 149

Adolf Fredrik Påhlman dog den 23 mars 1825 i Lidköping.

Fotnoter

• 1
  ”Påhlman nr 501”, Adelsvapen-Wiki, https://www.adelsvapen.com/genealogi/P%C3%A5hlman_nr_501#TAB_27, tillgänglig: 12 juni 2023
• 2
  Erik Cintio och Sigurd Curman, Kyrkobyggnader 1760-1860: Konsthistoriskt Inventarium / 2 Småland och Öland [Kyrkobyggnader 1760-1860: Konsthistorisk inventering / 2 Småland och Öland], (Stockholm: Almqvist & Wiksell International, 1993), 61
• 3
  "Rysk-svenska kriget 1788-1790 började", Presidentens bibliotek, https://www.prlib.ru/en/history/619352
• 4
  E. Reuterswärd, Ett massmedium för folket: Studier i de allmänna kungörelsernas funktion i 1700-talets samhälle (Lund: Historiska Media/Nordic Academic Press) 2001), 261
• 5
  Julius Mankell, Anteckningar rörande svenska regementernas historia, (Sverige: NM Lindh, 1866), via https://detgodasamhallet.com/2021/04/29/hi#at-pa-natet-svensk-seger-i-slaget-vidvalkeala/ 
• 6
  Henrika Tandefelt, ”Gustaf III inför sina undersåtar – konsten att härska och politikens kulturhistoria”, (Helsingfors universitet, 2007), 344
• 7
  A. Påhlman till Curt Bogislaus Ludwig Kristoffer von Stedingk, 7 juli 1795  
• 8
  Född den 13 mars 1777 på Boserup i Risekatslösa socken, dotter till majoren Conrad Vilhelm Ankarcrona och grevinnan Margareta Elisabet Reenstierna.
• 9
  Harry Lenhammar, Religion och tryckfrihet i Sverige 1809-1840 [Religion och tryckfrihet i Sverige 1809-1840], Acta Universitatis Upsaliensis, vol. 26 (Upsaliensia: Almqvist & Wiksell, 1974), 149