Polman, Påhlman, von Pohlmanns ätt

Johan Magnus Påhlman (1741 – 1797)

Den dekorerade veteranen

Johan Magnus Påhlman hade en lång och lysande karriär inom den svenska militären och tilldelades 1779 Kungliga Svärdsorden.

Johan Magnus Påhlman föddes på Ugglansryd den 15 oktober 1741, åttonde barnet till Carl Gustaf Påhlman och Christina Elisabet Renner.1”Påhlman nr 501”, Adelsvapen-Wiki, https://www.adelsvapen.com/genealogi/Påhlman_nr_501, tillgänglig: 17 mars 2022 Han var ett år yngre än sin bror Anders Otto. År 1757, 16 år gammal – samma år som fadern gick bort – blev Johan Magnus rustmästare2En före detta svensk militär rang; ansvarig för vapenhuset vid Kronobergs regemente. Han befordrades till furir3En rang över korpral och under sergeant; bokstavligen ansvarig för fodret och stred i Pommerska kriget 1758 under sjuårskriget.4Ett krig mellan 1757 och 1762 utkämpades i olika delar av världen inklusive Europa, Amerika och Asien-Stillahavsområdet; det pommerska kriget utkämpades mellan Sverige och Preussen. Enligt Gunnar Åselius,

Efter nederlaget i det stora nordiska kriget (1700–1721) hade återtagandet av det förlorade baltiska imperiet blivit ett centralt tema i svensk utrikespolitik. Under 1700-talet ledde dessa ambitioner till två olyckliga krig mot Ryssland (1741 och 1788), och de var också huvudorsaken till Sveriges ingripande i sjuårskriget. Syftet var att återvinna territorier, som hade gått förlorade för Preussen efter militära bakslag 1679 och 1720. Även om sjuåriga kriget var en kamp av globala dimensioner, kallas det i Sverige allmänt för "Pommerska kriget", vilket understryker det svenska engagemangets regionala karaktär.5Gunnar Åselius, "Sverige och Pommerska kriget", in Sjuåriga kriget: Globala åsikter, redigerad av Mark Danley och Patrick J. Speelman (Brill, 2012), 135  

Sunnerå manor
Sunnerå säteri i Ryssby, ägd i över 30 år av Göran Stålhammar, varefter den övergick till Johan Magnus Påhlman och hans hustru Margareta Helena Stålhammar, som ägde Sunnerå från 1796 till sin död 1797.
Foto: Lilljeqvist, Olle (1946), Kulturparken Småland/Smålands museum 

Ett år senare tvingades Sverige retirera och förlorade Demmin, Anklam och Peenemünde till den preussiska armén. Johan Magnus tillfångatogs vid Anklam, men lyckades fly. Under detta krig hade "minst 30 000 svenska soldater mist livet – den överväldigande majoriteten på grund av sjukdomar".6Ibid., 136 Sverige vann inte mycket territoriellt och tvärtom tömde kriget på statens finanser. 

Johan Magnus karriär fortsatte dock att gå framåt; han befordrades till sergeantgrad 1760 och var i livdrabant (kungligt garde) 1766. Han blev löjtnant i armén (1770) och hans tidigare regemente (1774), stabskapten 1775 och kapten 1777.

Stålhammar coat of arms
Stålhammar (nr 496) vapen; Stiernstedt & Klingspor; foto via Riddarhuset

År 1779 blev Johan Magnus dekorerad officer och fick den kungliga svärdsorden för tapperhet och lång militärtjänst. Han gifte sig med Margareta Helena Stålhammar, dotter till överstelöjtnanten Jon Stålhammar7Han stred också i Pommerska kriget och togs till fånga; fick Kungliga Svärdsorden 1759. ”Stålhammar nr 496”, Adelsvapen-Wiki, https://www.adelsvapen.com/genealogi/St%C3%A5lhammar_nr_496, tillgänglig: 9 juni 2023 och Helena Sofia Krebs, i Salshult. De fick tio barn, varav nio levde till vuxen ålder. Barnen var, i födelseordning, Jon (1780-1833), Carl Gustaf (1781-1847), Elisabet Sofia (1782-1834), Johanna Margareta (f. 1783), Otto Fredrik (1785-1822), Johan Magnus (1786-1810), Erik Adolf (1787-1830), Göran Salomon (1789-1807), Henrik Adam (1792-93), och Axel Mauritz (1796-1831).  

Mellan 1788-1790 var Johan Magnus också befäl över sitt hemmaregemente under det tidigare nämnda ”olyckliga” rysk-svenska kriget – en i stort sett improduktiv insats som slutade med Väräläfördraget. 

De mest erfarna var kaptenerna Zacharias Segerheim och Johan Magnus Påhlman, som båda varit kompanichefer i elva år. Sammantaget hade befälhavarna för de åtta kompanierna längre erfarenhet på sina befattningar än officerarna som helhet.8Översatt från Peter Kristensson, ”Vid Kvarnamåla gästgivargård: Bemanning och utbildningsnivå vid Kronobergs regemente inför Gustav III:s ryska krig 1788-1790” (Linköpings Universitet, 1999)

Johan Magnus tog avsked 1792, och dog 1797 i sitt hem i Sunnerå, Ryssby.

Fotnoter
  • 1
    ”Påhlman nr 501”, Adelsvapen-Wiki, https://www.adelsvapen.com/genealogi/Påhlman_nr_501, tillgänglig: 17 mars 2022
  • 2
    En före detta svensk militär rang; ansvarig för vapenhuset
  • 3
    En rang över korpral och under sergeant; bokstavligen ansvarig för fodret
  • 4
    Ett krig mellan 1757 och 1762 utkämpades i olika delar av världen inklusive Europa, Amerika och Asien-Stillahavsområdet; det pommerska kriget utkämpades mellan Sverige och Preussen.
  • 5
    Gunnar Åselius, "Sverige och Pommerska kriget", in Sjuåriga kriget: Globala åsikter, redigerad av Mark Danley och Patrick J. Speelman (Brill, 2012), 135
  • 6
    Ibid., 136
  • 7
    Han stred också i Pommerska kriget och togs till fånga; fick Kungliga Svärdsorden 1759. ”Stålhammar nr 496”, Adelsvapen-Wiki, https://www.adelsvapen.com/genealogi/St%C3%A5lhammar_nr_496, tillgänglig: 9 juni 2023
  • 8
    Översatt från Peter Kristensson, ”Vid Kvarnamåla gästgivargård: Bemanning och utbildningsnivå vid Kronobergs regemente inför Gustav III:s ryska krig 1788-1790” (Linköpings Universitet, 1999)

relaterade inlägg