Otto Fredrik Påhlman (1785 – 1822)

Den allvarliga jämlikheten

Otto Fredrik Påhlmans beslutsamhet att stå upp för det rätta och ifrågasätta den rådande ordningen gav honom mer än ett fåtal motståndare bland den svenska eliten.

Otto Fredrik Påhlman var dekorerad militär och politisk person. Han var son till Johan Magnus Påhlman och Margareta Helena Stålhammar, född den 24 mars 1785 på Strättö.¹”Påhlman nr 501”, Adelsvapen-Wiki, https://www.adelsvapen.com/genealogi/Påhlman_nr_501#TAB_15, tillgänglig: 12 juni 2023 Hans far dog när han var 12 år och ett år senare, 1798, blev Otto kadett i Karlberg – som många i familjen började han sin karriär tidigt.

Militär karriär

1802 tog Otto examen vid Krigsakademin i Karlberg, och blev fänrik vid livregementets brigad. Han befordrades till underlöjtnant 1803. Han deltog i finska kriget 1808-09 – som återigen utkämpades för territoriell kontroll mellan Sverige och Ryssland – vid Lokalax, Järvenpä, Viiais och Helsinge. 1809 var han överlöjtnant i finska gardet och kapten på andra gardet 1810.

Under flera år tjänstgjorde Otto som adjutant²En i första hand administrativ militär roll; i viss mån blev han språkrör för prinsen till Kronprins Karl Johan, med början 1811-12. 1813 befordrades han till majors grad och bevittnade striderna vid Grossbeeren och Dennewitz vid sidan av prinsen och utnämndes även till befälhavare för Karlstens fästning i Sverige. Han spelade en liknande roll som adjutanten 1814 när den svenska armén gick in i Norge och han deltog i belägringen av Fredrikshall. Samma år hedrades han två gånger - han mottog först Royal Order of the Sword (Riddare av Svärdsordern) den 9 juli, följt av Saint Vladimirs Orden (fjärde klass; RRS:tVlO4kl) den 24 december. Otto blev kompanichef 1815 och överstelöjtnant 1817.

Politisk början

Förutom sin framgångsrika militära karriär var Otto också djupt involverad i politik och andra angelägenheter. Han deltog i varje parlamentarisk session mellan 1809 och 1818 och var en inflytelserik person. Från 1810 till 1814 var han direktör för Riddarhuset ³Adelshuset i Sverige; en statsrevisor 1810 och 1815; ledamot av den svenska lagstiftaren, riksdagen, 1810,⁴Ledamot av statsutskottet vid fornriksdagen i Örebro 1815 och 1817; ledamot av bankkommittén 1809—10;⁵”Påhlman, släkt”, Riksarkivet, https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=7430, tillgänglig: 21 mars 2022 ledamot av tryckfrihetskommittén 1818; samt en representant för Riksgäldskontoret från 1818 och framåt.

Bland händelserna som omfattade tidens föränderliga politiska landskap var valet av en självsäker fransk marskalk, Jean-Baptiste Jules Bernadotte, senare känd som Karl XIV Johan,⁶Han blev monark i Sverige och Norge 1818. som kronprins av Sverige 1810. Otto, liberal, var för detta beslut:

“Carl Axel Löwenhielm erinrar sig i sina memoarer vad han under de upprörda dagarna i Örebro 1810 sade till en entusiastisk liberal adelsman, kapten Påhlman, som förutsåg en samhällsomvandling i republikansk anda: ”Du jublar nu, men du lurar dig om framtiden, den kommer inte att vara du och ditt parti som kommer att få någon intimitet med Bernadotte, och det beror på att du inte kan franska, medan jag och min bror, som är emot detta val, kommer att bli hans främsta favoriter.” Och han tillägger: "Det jag sa då blev helt sant...""⁷Mikael Alm och Britt-Inger Johansson, red., Scripts of Kingship: Essays on Bernadotte and Dynastic Formation in an Age of Revolution, (Uppsala: Reklam & Katalogtryck AB, 2008), 21

Otto fördjupade sig i politiken och ruskade ofta på saker och ting. Vid sin allra första riksdag 1809-10 väckte han en motion som uppmanade till utredning av högre tjänstemän. ⁸”Påhlman, Otto Fredrik”, Nordisk Familjebok, Projekt Runeberg, http://runeberg.org/nfcb/0365.html – de som stod kungen nära eller var rådgivare i krig – däribland Ugglas, president baron Lagerheim och statssekreterare Rosenblad. Otto ansågs vara en vältalig och empatisk talare, som sökte ansvar och frågade "Förtjänar en sådan sak att lämnas i marmor till eftervärlden?"⁹Översatt från svenska; Sam Clason och Carl af Petersens, För hundra år sen: Skildringar och bref från revolutionsåren 1809-1810, (Stockholm: Hugo Gebers Förlag, 1909) I slutet av denna riksdag hade han markerat sig och blev tillfrågad att vara statsrevisor och föreståndare för Riddarhuset.

1815 års riksdag

Otto lyckades rufsa några fjädrar ännu en gång under riksdagen 1815. Då fick det lilla judiska samfundet i Sverige skulden för den rådande ekonomiska krisen¹⁰Resultatet av Napoleonkriget och det kontinentala systemet på grund av deras extravagans och importhandel. Bourgeoisin och adeln krävde immigrationsförbud, och vissa förespråkade till och med utvisning. Otto däremot, i linje med sin liberalism, försvarade starkt judarnas rättigheter. Han förespråkade deras medborgerliga rättigheter och för avskaffandet av restriktioner mot samhället. Han hävdade att lagstiftning som begränsar judarnas yrkes- och affärsmöjligheter hade tvingat dem att handla med utländska överskottsvaror, och att häva sådana regler skulle faktiskt gynna samhället som helhet.

Han konstaterade också att sådana anklagelser om "så kallad patriotism" härrörde från "konkurrensavund" och var en distraktion, för svenska köpmän och hantverkare levde en mycket mer överdådig livsstil. Han sa,

"[...] när den allmänna rösten förmodligen har börjat uttrycka sig för att kasta av sig alla dessa bojor, förefaller det mig som om den judiska frågan verkligen skulle skapas för att förvirra saken och föra över skulden på judarna för alla de olyckor som i merkantila termer, med bara några få förändringar, drabbade fäderneslandet redan långt innan judarna kom hit.”¹¹Översatt från Rolf Nygren, ”Fördomar Och Ekonomisk Krishantering 1815 Års Riksdag Och Frågan Om Judars Rättsställning I Sverige”, i Bernhard Diestelkamp, Hans-Heinrich Vogel, Nils Jörn, Per Nilsén och Christian Häthén, red., Liber Amicorum Kjell Å Modéer (Juristförlaget i Lund, 2007), 503-517

Bourgeoisin – och kronprinsen, som greps på osäkerhet – försökte straffa Otto men misslyckades, och hans åsikter "gav upphov till en lång och hetsig fejd i tidningar och pamfletter." Han anklagades till och med för att ha fått betalt av det judiska samfundet för att ha publicerat texter till deras fördel.

”En anonym författare ägnade ungefär hälften av sin broschyr 'Viva-Rop för Grevesmöhlen, Påhlman och Judarne' åt polemiska angrepp mot de män som nämns i titeln. […] Religiösa och ekonomiska stereotyper smälts samman inom huvudtemat 'egennytta' vs 'statens nytta' (egennytta vs allmänt bästa), som tillskriver alla judar själviskhet och en känsla av solidaritet med alla andra, och tar upp det gamla omvänd kristen rädsla för att judar i allmänhet var fientliga mot kristna på grund av deras tros lagar.”¹²Cordelia Heß, Antisemitismens medeltidsarkiv i 1800-talets Sverige, (Berlin/Boston: Walter de Gruyter GmbH, 2022), 4-5

För att förbättra den ekonomiska situationen var Otto emot frihandel och för affärsfrihet som skulle sträcka sig till det judiska samfundet. Han publicerade sina åsikter i pressen och mötte uppmaningar om abdikation som kronprinsen tillfälligt lyckades avskaffa. Dessa ledde till debatter om yttrandefriheten och Otto stod på sig med stöd från sin egendom. Så småningom bildades en särskild kommitté för att undersöka frågan om judiskt bidrag till det svenska samhället en rapport som erkände att anklagelserna mot judarna var partiska och missuppfattade.

Privatliv

År 1819 tros Otto ha krossat vapnet vid begravningen av en svensk militär, Johan Jakob Holmstedt, av okänd anledning.¹³“Holmstedt nr 2234”, Adelsvapen-Wiki, https://www.adelsvapen.com/genealogi/Holmstedt_nr_2234, tillgänglig: 14 juni 2023 Samma år inbjöds Otto att vara vice landshövding i Östergötlands län. Den 30 oktober 1821 gifte sig Otto med Aurora Eva Sofia Stenhammar – dotter till kontraktsprosten, teologidoktorn Mattias Stenhammar och Anna Charlotta Reuterskiöld – i Risinge kyrka i Östergötland.

Äktenskapet var dock kort och slutade med Ottos död sju månader senare under mystiska omständigheter som tillskrivs en "farlig händelse".¹⁴”Vådlig händelse” på svenska, som syns på Ottos dödbok Inte långt innan blev han överste i armén. Enligt en dödsruna ”bröts den förmodligen lysande vägen som väntade honom av en hastig död” den 8 maj 1822 i Linköping. Vid 37 års ålder hade Otto inga arvingar men lämnade efter sig ett inspirerande arv.¹⁵Per Gustaf Berg, Svenskt Konversations-Lexicon, [Svenskt samtalslexikon] Volym 3 (Stockholm: Berg, 1848), 252

Fotnoter

• 1
  ”Påhlman nr 501”, Adelsvapen-Wiki, https://www.adelsvapen.com/genealogi/Påhlman_nr_501#TAB_15, tillgänglig: 12 juni 2023
• 2
  En i första hand administrativ militär roll; i viss mån blev han språkrör för prinsen
• 3
  Adelshuset i Sverige
• 4
  Ledamot av statsutskottet vid fornriksdagen i Örebro
• 5
  ”Påhlman, släkt”, Riksarkivet, https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=7430, tillgänglig: 21 mars 2022
• 6
  Han blev monark i Sverige och Norge 1818.
• 7
  Mikael Alm och Britt-Inger Johansson, red., Scripts of Kingship: Essays on Bernadotte and Dynastic Formation in an Age of Revolution, (Uppsala: Reklam & Katalogtryck AB, 2008), 21
• 8
  ”Påhlman, Otto Fredrik”, Nordisk Familjebok, Projekt Runeberg, http://runeberg.org/nfcb/0365.html 
• 9
  Översatt från svenska; Sam Clason och Carl af Petersens, För hundra år sen: Skildringar och bref från revolutionsåren 1809-1810, (Stockholm: Hugo Gebers Förlag, 1909)
• 10
  Resultatet av Napoleonkriget och det kontinentala systemet
• 11
  Översatt från Rolf Nygren, ”Fördomar Och Ekonomisk Krishantering 1815 Års Riksdag Och Frågan Om Judars Rättsställning I Sverige”, i Bernhard Diestelkamp, Hans-Heinrich Vogel, Nils Jörn, Per Nilsén och Christian Häthén, red., Liber Amicorum Kjell Å Modéer (Juristförlaget i Lund, 2007), 503-517
• 12
  Cordelia Heß, Antisemitismens medeltidsarkiv i 1800-talets Sverige, (Berlin/Boston: Walter de Gruyter GmbH, 2022), 4-5
• 13
  “Holmstedt nr 2234”, Adelsvapen-Wiki, https://www.adelsvapen.com/genealogi/Holmstedt_nr_2234, tillgänglig: 14 juni 2023
• 14
  ”Vådlig händelse” på svenska, som syns på Ottos dödbok
• 15
  Per Gustaf Berg, Svenskt Konversations-Lexicon, [Svenskt samtalslexikon] Volym 3 (Stockholm: Berg, 1848), 252